Ensamstående till en liten goding

Torsdagen den 21 december 2006 kände jag att något inte stod rätt till, bland annat att mensen va sen. Jag gick upp till apoteket och köpte mig ett graviditetstest, läste noga hur man skulle göra, hade ju aldrig gjort ett sånt test innan. + = gravis och - = inte gravid, ok ska nog fixa detta. Gjorde testet, gick ut i vardagsrummet och satte mig för att vänta någon minut. Gick tillbaka till toaletten för att kolla på stickan. Stickan visade +!!!! Kändes som att hjärtat stannade i någon sekund. Läste på paketet igen, jo + betyder att man är gravid...  Men det stod också att det bara va 98,9% säkert. "Va faan, det ligger en liten pojke i min mage" va det första som slog mig, (och jag som alltid har velat ha en flicka). "Ja ja, men jag är väl en av dom som testet inte fungerar på" tänkte jag. Men lite orolig va jag ju ändå. Jag ringde till min kompis Angelica. Hon va ute hos sin mamma och hennes sambo. "Är du någonstans där ingen hör dig?" frågade jag. "Ja, det är ingen som hör mig" säger hon. Jag sa till henne att jag har gjort ett graviditetstest och att det visar plus!!!!, "Vänta lite, jag ska bara gå iväg en bit" sa hon. Och sen säger hon grattis eller något liknande. Vadå grattis tänkte jag, det kan inte stämma! Jag frågade henne hur många graviditetstester hon hade gjort. "Öhh, kanske 15 st varav ett visat +" svarade hon. "Ok, men tror ju verkligen att det stämmer?, det är ju bara 98,9% säkert" sa jag. "Jag har gjort 15 graviditetstester och ett visade + och det va då när jag väntade Elin, så jo, jag tror att det stämmer" sa hon. "Nä, det kan inte stämma, jag ringer dig snart, måste upp och köpa ett nytt test!" sa jag. Jag tog med min sticka som visade + och sprang upp till apoteket för att köpa ett nytt. Jag visade stickan för tjejen som jobbade där och frågade om det verkligen kunde vara sant. "Ja, detta testet är väldigt säkert faktiskt" svarade hon. "Nä, jag ska ha ett nytt" sa jag och köpte ett nytt. Sprang hem, gjorde om testet, väntade en stund och gick sedan in på toaletten igen för att kolla stickan. Även denna gången visade det sig att jag va gravid... Ringde till Angelica igen och berättade att jag gjort ett nytt test och att det visade +. Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon sa då, men det som oroade mig mest va ju hur jag skulle få fram detta till mina föräldrar... Jag visste (eller hoppades iallafall) att dom skulle stötta mig oavsett vilket beslut jag tog. Jag hade precis blivit av med mitt heltidsjobb, butiken lades ner, men jag hade fått jobb i en annan butik men hade bara provanställning. Iallafall, jag ringde till mamma först. Hon jobbade, jag bad henne sätta sig ner. Jag tror att jag sa något i stil med "Mamma, jag har gjort ett graviditetstest och det visade plus", kommer inte riktigt ihåg hennes första reaktion, men hon sa det som jag hade anat och hoppats, "Klart vi stöttar dig vad du än beslutar dig för att göra". Det va riktigt skönt att höra. Sen ringde jag till pappa, har absolut ingen aning om hur jag la fram det för honom och inte heller hans reaktion. Efter det så ringde jag min syster, men tyvärr minns jag inte det samtalet heller, det va väl så mycket som snurrade i mitt huvud. Jag visste absolut inte hur jag skulle göra. Jag har alltid varit emot abort, men undantag finns. Jag och killen hade det inte så bra just då, han bodde ju också i Turkiet (gör det fortfarande), det va mer eller mindre slut mellan oss. Jag åt p-piller och vi hade också använt kondom, men jag hade missat p-piller i tre dagar och kondomen hade gått sönder. Min tanke va ju att vi hade ju verkligen inte slarvat med skydd, hade vi gjort det så hade jag fått skylla mig själv. Sen va ju frågan om jag skulle klara av att vara ensamstående?, va jag redo för detta? Ja, det va många tankar som rörde sig i huvudet på mig. Jag ringde ner till barnmorskan och berättade att jag gjort ett graviditetstest och det visade + men att jag inte trodde på det innan jag fått det bekräftat av en barnmorska. Jag fick tid redan dagen efter.
På fredagen åkte jag ner till barnmorskan och gjorde ett nytt test vilket också visade +... Hon sa "Har du nu gjort tre tester och alla visar + så är det rätt troligt att du är gravid". Då va det ju bara att inse att jag va gravid. Hon frågade mig hur jag hade tänkt att göra. "Jag vet faktiskt inte" blev mitt svar. Jag hade ju inte hunnit få in det i huvudet än att jag va gravid. 
Ja sa inget till dom på jobbet, tänkte att det är ju bara onödigt om jag ändå ska göra abort. Sen fick jag problem med en böld mellan mina ben. Åkte till akuten men där kunde dom inte göra något, någon dag senare gick jag till vårdcentralen och där tog dom bort bölden, satan vad ont det gjorde!!!
Funderade mycket på hur jag skulle göra med det lilla livet inom mig. Efter ett tags tänkande och ingen som påverkat mig beslutade jag mig för att det kanske va bäst att göra abort. Ringde upp till gynmottagningen och bokade en aborttid. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan jag fick tid, men inte så lång tid iallafall. Jag tog med mig mamma dit. När vi satt och väntade på min tur så hade jag ångrat mig, jag ville inte längre göra abort. Mitt namn ropades upp, jag och mamma följde med tjejen in i ett rum. Hon skulle se hur långt jag va gången. Jag sa då att jag gärna ville se på skärmen, men hon sa att dom visar inte när man har bestämt sig för att utföra en abort. Jag sa då att jag hade ångrat mig. Som svar fick jag "Vad gör du då här?". Jag sa att jag skulle göra abort men ångrat mig. Hon blev nästan lite sur, men det brydde jag mig inte om. Hon gjorde ett ultraljud och jag fick se på slärmen, men såg ju nte så mycket men man såg hjärtat slå..., det va riktigt häftigt. Livet inom mig va inte större än 14mm! Kommer inte ihåg hur långt jag va gången. Jag tror att jag fick prata med en kurator efteråt.
I graviditetsvecka 17 (tror jag) gjorde jag ett ulraljud, då visade det sig att jag hade en cysta på höger sida vid äggstocken, den va rätt stor, större än livet inom mig... Han som gjorde ultraljud på mig (Per) sa att det nog inte skulle vara någon fara, utan dom skulle ta bort den om det behövdes efter förlossningen. Jag tyckte att det skulle vara rättså spännande att vara med om en operation (jag vet, jag är lite sjuk). Den 17 april får jag ett samtal av Per. Han sa at en operation va nödvändig eftersom cystan va så pass stor, då va den (om jag inte minns fel) 15cm. Jag blev överlycklig! Jag frågade honom när operationen skulle ske? Han hade en tid den 30 april. "Inga problem, men du har inte tidigare? för jag och mamma ska åka utomlands?" sa jag. Han sa att det inte fanns någon tid tidgare och att jag nog skulle behöva boka om våran resa. Ok, det va 13 dagar kvar och jag va helt uppe i varv, tyckte att det skulle bli så roligt att få bli nedsövd! Jag och mamma flyttade våran resa en vecka framåt. Jag ringde till pappa och Ulrika och berättade den glada nyheten om att jag skulle opereras! Dom va kanske inte lika glada över det... Samma sak med mamma, hon kände nog inte samma glädje som jag..., vilket jag kan förstå. Jag menar, jag hade ett litet liv i magen, det va ju liksom inte en risk för en persom bara utan nu va vi ju två.
Jag va nog lite nervös omedvetet för på kvällen den 29 april så lades jag in på gynmottagningen och på vägen dit så fick jag ett ganska så stort epilepsianfall, sen fick jag även ett uppe på avdelningen. Mamma va med mig där en stund och sen va det dax för mig att sova.
Dagen efter (30 april, min dopdag...) kom mamma upp til avdelningen, jag förberedde mig inför operationen. Jag va fortfarande väldigt förväntansfull, mamma va mer nervös. Jag tror att min syster också va med, för när det va dax för mig att åka in till förberedelserummet så gick syrran ut, hon fickar inte blod. Dom skulle ju sätta dit massa slangar och skit. När jag skulle få ryggmärgsbedövningen så steg pulsen kraftigt på mig, det va lite läskigt. Jag frågade läkaren hur stor slangen va, han svarade "Vi arbetar inte med trädgårdsslangar". När jag fått bedövningen (som jag inte kände ett dugg) så sa dom att jag skulle lägga mig ner och titta upp mot taket och räkna till tio, jag tror jag hann att räkna till två, sen sov jag. När dom opererat klart och väckte mig så va min första fråga "Ska ni operera mig nu?". "Nä, det har vi redan gjort, du ska till uppvaket" sa dom. Jag frågade om jag kunde få gå ut och röka, men det fick jag ju givetvis inte... Sen låg jag på uppvaket och tänkte att om jag inte somnar så kanske dom ser att jag är pigg och då får jag gå ut och röka... När en sköterska kom förbi frågade jag henne om jag kunde få gå ut och röka, men hon sa att jag inte skulle få göra det på hela dagen. Minns inte när jag åkte upp till avdelningen igen. Dagen efter iallafall fick jag gå ut och röka. Eller jag gick inte, för det kunde jag inte, jag åkte rullstol, jag hade så fruktansvärt ont i mina axlar och magen. Dom hade blivit tvugna att plocka bort höger äggstock eftersomcystan va så stor och satt på äggstockan. Cystan va ganska så stor, från äggstocken upp till revbenen och vägde 1 kilo!!!!, läkaren jämnförde cystan med ett mjölkpaket, då förstår ni nog hur stor den va. Dagen efter operationen kommer pappa och Ulrika upp, jag hade ju sagt att jag hade riktigt ont och inte kunde gå, men ändå blev Ulrika förvånad när hon såg mig sitta i en rullstol, hon trodde inte det va så illa som jag hade sagt.
Jag blev utskriven fredagen den 4 maj. Någon dag efter operationen så fick jag en känsla av att det inte längre låg en pojke i min mage utan en flicka..., började fundera på om dom hade gjort ett könsbyte på min bebis... 
Har för mig att jag bodde hos mamma och Ulf efter operationen. Söndagen den 13 maj (tror jag) åkte jag och mamma till Rhodos i en vecka. Jag fick ju tyvärr inte bada för mycket och inte sola magen, men det gjorde mig inte så mycket. Det jobbiga va ju bara att jag hade epilepsi känningar varannan dag under våran semester..., annars så hade vi jätte roligt. Sista dagen låg vi vd poolen och till min vanliga tur så fick jag solsting... Mådde väldigt dåligt, frös och kunde knappt stå på benen för jag va så yr.
Efter våran semester fick jag göra några ultraljud för att se så allt std rätt till, och det gjorde det. Sista ultraljudet som jag gjorde bad jag om att få veta könet på min bebis. Per sa att han inte med 100% säkerhet kunde säga vilket kön det va, men sen när han såg fostret så sa han att det va en pojk och att det va säkert för han såg könet väldigt tydligt. Då kom tårarna, glädjetårar.
Den 14 augusti föddes min lilla Elias. Mamma och pappa va med mig på förlossningen och till min stora glädje jobbade Ulrikas moster Yvonne den natten!
Allt gick jätte bra och jag ångrar absolut inte att jag behöll barnet, Elias är mitt allt, skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom, Jag älskar dig mitt lilla hjärta! Puss puss puss!