Ensamstående till en liten goding

Torsdagen den 21 december 2006 kände jag att något inte stod rätt till, bland annat att mensen va sen. Jag gick upp till apoteket och köpte mig ett graviditetstest, läste noga hur man skulle göra, hade ju aldrig gjort ett sånt test innan. + = gravis och - = inte gravid, ok ska nog fixa detta. Gjorde testet, gick ut i vardagsrummet och satte mig för att vänta någon minut. Gick tillbaka till toaletten för att kolla på stickan. Stickan visade +!!!! Kändes som att hjärtat stannade i någon sekund. Läste på paketet igen, jo + betyder att man är gravid...  Men det stod också att det bara va 98,9% säkert. "Va faan, det ligger en liten pojke i min mage" va det första som slog mig, (och jag som alltid har velat ha en flicka). "Ja ja, men jag är väl en av dom som testet inte fungerar på" tänkte jag. Men lite orolig va jag ju ändå. Jag ringde till min kompis Angelica. Hon va ute hos sin mamma och hennes sambo. "Är du någonstans där ingen hör dig?" frågade jag. "Ja, det är ingen som hör mig" säger hon. Jag sa till henne att jag har gjort ett graviditetstest och att det visar plus!!!!, "Vänta lite, jag ska bara gå iväg en bit" sa hon. Och sen säger hon grattis eller något liknande. Vadå grattis tänkte jag, det kan inte stämma! Jag frågade henne hur många graviditetstester hon hade gjort. "Öhh, kanske 15 st varav ett visat +" svarade hon. "Ok, men tror ju verkligen att det stämmer?, det är ju bara 98,9% säkert" sa jag. "Jag har gjort 15 graviditetstester och ett visade + och det va då när jag väntade Elin, så jo, jag tror att det stämmer" sa hon. "Nä, det kan inte stämma, jag ringer dig snart, måste upp och köpa ett nytt test!" sa jag. Jag tog med min sticka som visade + och sprang upp till apoteket för att köpa ett nytt. Jag visade stickan för tjejen som jobbade där och frågade om det verkligen kunde vara sant. "Ja, detta testet är väldigt säkert faktiskt" svarade hon. "Nä, jag ska ha ett nytt" sa jag och köpte ett nytt. Sprang hem, gjorde om testet, väntade en stund och gick sedan in på toaletten igen för att kolla stickan. Även denna gången visade det sig att jag va gravid... Ringde till Angelica igen och berättade att jag gjort ett nytt test och att det visade +. Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon sa då, men det som oroade mig mest va ju hur jag skulle få fram detta till mina föräldrar... Jag visste (eller hoppades iallafall) att dom skulle stötta mig oavsett vilket beslut jag tog. Jag hade precis blivit av med mitt heltidsjobb, butiken lades ner, men jag hade fått jobb i en annan butik men hade bara provanställning. Iallafall, jag ringde till mamma först. Hon jobbade, jag bad henne sätta sig ner. Jag tror att jag sa något i stil med "Mamma, jag har gjort ett graviditetstest och det visade plus", kommer inte riktigt ihåg hennes första reaktion, men hon sa det som jag hade anat och hoppats, "Klart vi stöttar dig vad du än beslutar dig för att göra". Det va riktigt skönt att höra. Sen ringde jag till pappa, har absolut ingen aning om hur jag la fram det för honom och inte heller hans reaktion. Efter det så ringde jag min syster, men tyvärr minns jag inte det samtalet heller, det va väl så mycket som snurrade i mitt huvud. Jag visste absolut inte hur jag skulle göra. Jag har alltid varit emot abort, men undantag finns. Jag och killen hade det inte så bra just då, han bodde ju också i Turkiet (gör det fortfarande), det va mer eller mindre slut mellan oss. Jag åt p-piller och vi hade också använt kondom, men jag hade missat p-piller i tre dagar och kondomen hade gått sönder. Min tanke va ju att vi hade ju verkligen inte slarvat med skydd, hade vi gjort det så hade jag fått skylla mig själv. Sen va ju frågan om jag skulle klara av att vara ensamstående?, va jag redo för detta? Ja, det va många tankar som rörde sig i huvudet på mig. Jag ringde ner till barnmorskan och berättade att jag gjort ett graviditetstest och det visade + men att jag inte trodde på det innan jag fått det bekräftat av en barnmorska. Jag fick tid redan dagen efter.
På fredagen åkte jag ner till barnmorskan och gjorde ett nytt test vilket också visade +... Hon sa "Har du nu gjort tre tester och alla visar + så är det rätt troligt att du är gravid". Då va det ju bara att inse att jag va gravid. Hon frågade mig hur jag hade tänkt att göra. "Jag vet faktiskt inte" blev mitt svar. Jag hade ju inte hunnit få in det i huvudet än att jag va gravid. 
Ja sa inget till dom på jobbet, tänkte att det är ju bara onödigt om jag ändå ska göra abort. Sen fick jag problem med en böld mellan mina ben. Åkte till akuten men där kunde dom inte göra något, någon dag senare gick jag till vårdcentralen och där tog dom bort bölden, satan vad ont det gjorde!!!
Funderade mycket på hur jag skulle göra med det lilla livet inom mig. Efter ett tags tänkande och ingen som påverkat mig beslutade jag mig för att det kanske va bäst att göra abort. Ringde upp till gynmottagningen och bokade en aborttid. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan jag fick tid, men inte så lång tid iallafall. Jag tog med mig mamma dit. När vi satt och väntade på min tur så hade jag ångrat mig, jag ville inte längre göra abort. Mitt namn ropades upp, jag och mamma följde med tjejen in i ett rum. Hon skulle se hur långt jag va gången. Jag sa då att jag gärna ville se på skärmen, men hon sa att dom visar inte när man har bestämt sig för att utföra en abort. Jag sa då att jag hade ångrat mig. Som svar fick jag "Vad gör du då här?". Jag sa att jag skulle göra abort men ångrat mig. Hon blev nästan lite sur, men det brydde jag mig inte om. Hon gjorde ett ultraljud och jag fick se på slärmen, men såg ju nte så mycket men man såg hjärtat slå..., det va riktigt häftigt. Livet inom mig va inte större än 14mm! Kommer inte ihåg hur långt jag va gången. Jag tror att jag fick prata med en kurator efteråt.
I graviditetsvecka 17 (tror jag) gjorde jag ett ulraljud, då visade det sig att jag hade en cysta på höger sida vid äggstocken, den va rätt stor, större än livet inom mig... Han som gjorde ultraljud på mig (Per) sa att det nog inte skulle vara någon fara, utan dom skulle ta bort den om det behövdes efter förlossningen. Jag tyckte att det skulle vara rättså spännande att vara med om en operation (jag vet, jag är lite sjuk). Den 17 april får jag ett samtal av Per. Han sa at en operation va nödvändig eftersom cystan va så pass stor, då va den (om jag inte minns fel) 15cm. Jag blev överlycklig! Jag frågade honom när operationen skulle ske? Han hade en tid den 30 april. "Inga problem, men du har inte tidigare? för jag och mamma ska åka utomlands?" sa jag. Han sa att det inte fanns någon tid tidgare och att jag nog skulle behöva boka om våran resa. Ok, det va 13 dagar kvar och jag va helt uppe i varv, tyckte att det skulle bli så roligt att få bli nedsövd! Jag och mamma flyttade våran resa en vecka framåt. Jag ringde till pappa och Ulrika och berättade den glada nyheten om att jag skulle opereras! Dom va kanske inte lika glada över det... Samma sak med mamma, hon kände nog inte samma glädje som jag..., vilket jag kan förstå. Jag menar, jag hade ett litet liv i magen, det va ju liksom inte en risk för en persom bara utan nu va vi ju två.
Jag va nog lite nervös omedvetet för på kvällen den 29 april så lades jag in på gynmottagningen och på vägen dit så fick jag ett ganska så stort epilepsianfall, sen fick jag även ett uppe på avdelningen. Mamma va med mig där en stund och sen va det dax för mig att sova.
Dagen efter (30 april, min dopdag...) kom mamma upp til avdelningen, jag förberedde mig inför operationen. Jag va fortfarande väldigt förväntansfull, mamma va mer nervös. Jag tror att min syster också va med, för när det va dax för mig att åka in till förberedelserummet så gick syrran ut, hon fickar inte blod. Dom skulle ju sätta dit massa slangar och skit. När jag skulle få ryggmärgsbedövningen så steg pulsen kraftigt på mig, det va lite läskigt. Jag frågade läkaren hur stor slangen va, han svarade "Vi arbetar inte med trädgårdsslangar". När jag fått bedövningen (som jag inte kände ett dugg) så sa dom att jag skulle lägga mig ner och titta upp mot taket och räkna till tio, jag tror jag hann att räkna till två, sen sov jag. När dom opererat klart och väckte mig så va min första fråga "Ska ni operera mig nu?". "Nä, det har vi redan gjort, du ska till uppvaket" sa dom. Jag frågade om jag kunde få gå ut och röka, men det fick jag ju givetvis inte... Sen låg jag på uppvaket och tänkte att om jag inte somnar så kanske dom ser att jag är pigg och då får jag gå ut och röka... När en sköterska kom förbi frågade jag henne om jag kunde få gå ut och röka, men hon sa att jag inte skulle få göra det på hela dagen. Minns inte när jag åkte upp till avdelningen igen. Dagen efter iallafall fick jag gå ut och röka. Eller jag gick inte, för det kunde jag inte, jag åkte rullstol, jag hade så fruktansvärt ont i mina axlar och magen. Dom hade blivit tvugna att plocka bort höger äggstock eftersomcystan va så stor och satt på äggstockan. Cystan va ganska så stor, från äggstocken upp till revbenen och vägde 1 kilo!!!!, läkaren jämnförde cystan med ett mjölkpaket, då förstår ni nog hur stor den va. Dagen efter operationen kommer pappa och Ulrika upp, jag hade ju sagt att jag hade riktigt ont och inte kunde gå, men ändå blev Ulrika förvånad när hon såg mig sitta i en rullstol, hon trodde inte det va så illa som jag hade sagt.
Jag blev utskriven fredagen den 4 maj. Någon dag efter operationen så fick jag en känsla av att det inte längre låg en pojke i min mage utan en flicka..., började fundera på om dom hade gjort ett könsbyte på min bebis... 
Har för mig att jag bodde hos mamma och Ulf efter operationen. Söndagen den 13 maj (tror jag) åkte jag och mamma till Rhodos i en vecka. Jag fick ju tyvärr inte bada för mycket och inte sola magen, men det gjorde mig inte så mycket. Det jobbiga va ju bara att jag hade epilepsi känningar varannan dag under våran semester..., annars så hade vi jätte roligt. Sista dagen låg vi vd poolen och till min vanliga tur så fick jag solsting... Mådde väldigt dåligt, frös och kunde knappt stå på benen för jag va så yr.
Efter våran semester fick jag göra några ultraljud för att se så allt std rätt till, och det gjorde det. Sista ultraljudet som jag gjorde bad jag om att få veta könet på min bebis. Per sa att han inte med 100% säkerhet kunde säga vilket kön det va, men sen när han såg fostret så sa han att det va en pojk och att det va säkert för han såg könet väldigt tydligt. Då kom tårarna, glädjetårar.
Den 14 augusti föddes min lilla Elias. Mamma och pappa va med mig på förlossningen och till min stora glädje jobbade Ulrikas moster Yvonne den natten!
Allt gick jätte bra och jag ångrar absolut inte att jag behöll barnet, Elias är mitt allt, skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom, Jag älskar dig mitt lilla hjärta! Puss puss puss!

Ett stort GRATTIS till...
... Terese och Markus som inatt blev föräldrar till en liten pojke.
... Tyra som blev stora syster (hoppas det går bra även om det blev en pojk...)
... Kristina som blev farmor för andra gången.
... Ulrika som blev faster för andra gången.
... och till alla er andra som jag inte kommer på...

            

Elias trillade ju från TV-bänken idag, han somnade nästan på en gång efter att han trillat. Under tiden så ringde jag till sjukvårdsrådgivningen för att höra med dom om han kanske kunde ha fått hjärnskakning. Som svar fick jag att vi skulle åka upp till akuten. Då blev jag ännu oroligare och tårarna rann. Hon frågade mig hur lång tid det skulle ta för oss att komma dit, jag sa att det kanake tar en halv timma, och sen la vi på. Jag gick in för att väcka Elias, men han va lite svår väckt, men vaknade till slut. Jag ringde till Mia för att fråga när bussarna gick, samtidigt så ringer det ett skyddat nummer på hemtelefonen, jag ber Mia vänta lite. Det va sjukvårdsrådgivningen som ringde och sa att jag skulle ringa på en ambulans istället. Då trodde jag att jag skulle tuppa av, är det så allvarligt tänkte jag? Tårarna rann ännu mer nu. Hon försökte lugna ner mig lite och sa att det inte alls behöver vara så allvarligt men att vi ska vara på den säkra sidan. Jag sa till Mia att jag måste ringa ambulansen och sen la vi på. Jag ringde 112 och dom ställde massa frågor, kommer inte ens ihåg va det va dom frågade för jag va så förvirrad eller vad man nu kan kalla det. Ambulansen kom kanske vid kvart i åtta, dom frågade lite och jag visade vart han hade trillat någonstans. Elias va så duktig i ambulansen, han satt så stilla i mitt knä. Elias fick ett gosedjur av killen som satt med oss där bak i ambulansen. När killen frågade om Elias ville ha den så skakade han bara på huvudet, men efter en stund så ville han faktiskt ha den iallafall. Framme på akuten fick vi gå sätta oss i barnväntrummet, Elias lekte lite, han hade nu blivit piggare. I väntrummet fanns det små stolar och ett litet bord, givetvis så skulle han ju upp på stolarna och hoppa, men då sa jag till honom att han faktiskt har hoppat klart för idag! I en timme ungefär satt vi i väntrummet, sen kom en sköterska och ropade upp Elias namn och vi fick följa med in till ett annat rum och vänta på en läkare. Vi väntade nog inte mer än tio minuter innan läkaren kom. Han undersökte Elias, kollade i öronen, ögonen, näsan och munnen samt lyssnade på hjärtat och lungorna. Elias va så duktig, han protesterade inte en endaste gång utan lät läkaren kolla på honom i lugn och ro. Som tur va så trodde han inte att det va hjärnskakning iallafall, han sa också att vi inte skulle behöva ligga kvar för observation utan att vi kunde åka hem, men skulle Elias bli sämre så blev vi tvugna att komma upp igen. Han sa också att det kunde hända att Elias spyr ikväll eller inatt, men att jag isåfall inte skulle bli orolig. Det va bra ifall jag kunde väcka honom några gånger inatt också. Sen fick vi åka hem. Jag bara tänkte, hur ska detta gå att åka buss med Elias utan barnvagn??? Men det gick rätt bra, eller faktiskt mycket bra. Vi fick vänta nere på busstorget på bussen hem. Fick ett sms av Lenita, hon skrev: "Mia berättade vad som hänt. Ville bara säga att vi tänker på er båda. Hoppas allt går bra! Kramar Lenita, Rita och Patrik". När jag läste det så kom det faktiskt några tårar igen, tyckte det va så gulligt. När vi kom hem så la jag Elias nästan på engång, han va jätte trött. Nu sover han, och jag har varit inne och kollat till honom säkert tio gånger... Jag ska också snart gå lägga mig, tänkte att jag tar Elias brevid mig då så jag märker om han spyr eller nåt. Snacka om att det har varit en annorlunda söndagskväll. Nä, nu ska jag äta något, jag är skit hungrig.

Att jag höll på att skita ner mig alldeles nyss. Min son är expert på att skrämma mig!!! Som alla vet så är Elias en riktig klätterapa, klättrar på allt, är överallt. Han har ju kommit på att man kan klättra upp på TV-bänken, det är ju jätte roligt... Jo han klättrade upp dit för en stund sen, och vad tror ni händer då? Jo han trillar ner...!!! Tur att han inte slog i huvudet iallafall, han trillade på sidan. Hade nappen i munnen så han fick sig ju en riktigt snygg fläskläpp... Han skrek rätt bra och han håller ju andan samtidigt, ännu mer skraj blir man ju då, andas unge!!!! Jag tog upp honom till mig, han la sitt huvud på mitt bröst. När jag sen skulle kika på honom så ser jag bara att det är blod på hela hans hand! Får lite mer panik. Ser sen att det kommer blod från munnen, då kan jag inte längre hålla emot tårarna. Han lugnade ner sig rätt fort, satt helt blixt stilla och tyst i min famn och sen somnade han. Han fick sova en stund i min famn för jag ville se så han inte blöder mer. Sen la jag ner honom i sängen och nu springer jag dit med jämna mellanrum och kollar till honom. Fy fan, det va länge sen jag blev så rädd. Visst har Elias slagit sig tusen gånger, men jag kan inte minnas att han har börjat blöda någon gång. Ja, jag blev iallafall riktigt jävla rädd. Ska jag behöva plocka bort allt här hemma som Elias kan klättra upp på??? Vet inte vad jag ska göra för att han inte ska klättra överallt?! Det är tredje gången denna veckan som han slår sig och får fläskläpp eller bula. I tisdags och torsdags så trillade han på dagis och fick bula på varje sida av pannan. Så nu har Elias bulor på pannan och en fläskläpp på höger överläpp... Tur är ju att han även slår sig på dagis, annars så hade dom säkert trott att jag mishandlar honom.

Ska snart gå lägga mig, ska bara kolla klart på Semestersvenskar, man riktigt drömmer sig bort till värmen... Ska lägga mig i sängen och läsa lite, håller på och läser "Mia, sanningen om gömda", riktigt bra faktiskt. Tror att min lilla älskling vakna nu, ska ge honom lite välling.
God natt på er allihopa och sov riktigt gott nu!

Ååå så skönt, i ungefär tre timmar har jag sovit, och hade inte telefonen ringt så hade jag nog sovit lite längre. Jag älskar att sova på dan, finns det något bättre eller??? Jag somnade på soffan, den är ju inte sådär super bekväm att sova i men den funkar. Ska väl vara vaken en liten stund till och sen gå lägga mig i min sköna säng. Jag kommer säkert inte att sova skönt inatt, Elias är ju inte hemma..., brukar inte sova bra då. Önska så att jag kunde sova som en gris när jag är barnledig, men jag är väl för van det är väl därför antar jag.

Sitter och kollar på "Snillen snackar", nja det verkar vara så där. Tror att jag ska gå lägga mig i sängen och kolla på en film istället. Det blir väl en film som jag redan har sett för om jag skulle somna (vilket jag garanterat gör) så vet jag ju när jag vaknar vad som har hänt, bra va?
Hoppas min nya mobil kommer imorgon, jag vill ha den nu!!!!
God natt på er!

Året börjar ju bra, har varit sjukt trött hela dagen!!! Igår hade vi det jätte trevligt. Vi va några stycken hemma hoa Angelica, Björn och Elin. Vi åt god mat, spelade spel och väntade på att klockan skulle bli tolv så att vi kunde gå lägga oss... Jag gick och la mig åtta minuter över tolv, börjar nog bli för gammal... Ska berätta lite mer om nyårs afton, men inte idag, för nu ska jag gå och lägga mig.
God natt på er och sov så gott!